Det var en gång brukar en del sagor börja. Detta är ingen saga utan en berättelse om en båt och dess historia som slutar med en grundstötning. Det hela började ändå med att det var ett fartyg som byggdes i slutet av 1800-talet. När den var fördig levererades den till en rederifirma i London år 1890. Efter lite mer än tre sekel senare, med segling under olika flagg och många namnbyten hamnade båten till slut i svensk ägo.
När den sista resan påbörjades var det från Hartlepool onsdagen den 10 februari år 1936. Lasten bestod av kol som skulle lastas av i Norrköping. Omkring klockan nio på morgonen den 25:e samma månad hade Gotland siktats om styrbord och man närmade sig östgötakusten. Det var mulet väder i området, vinden var frisk och kom från nordostligt håll.Det kan tänkas att det var vindpinade ansikten som tog emot blåsten på däck.
När klockan slog kvart över tre på eftermiddagen törnade fartyget helt oväntat på grund. Orsaken till att båten gått på berget berodde på magnetiska störningar som visade fel på kompassen, samt att molnen hade bildat en snötjocka vilket gjorde sikten dålig för besättningen att kunna lokalisera sig. Båten rörde sig inte från grundet och dagens korta ljus förvandlades snart till mörker. Besättningen kunde då med hjälp av Norra Fällbådans lysboj fastställa den riktiga positionen som visade Arköbådan.
Kaptenen hade dock inte bara grundstötningen att tänka på. Han hade även fått reda på att förrummet och 1:ans tank sprungit läck och iskallt vatten trängde in i båten. Det tog endast två timmar innan de utrymmena var helt fyllda. Kaptenen bestämde då att varsko andra eventuella båtar i närheten för att få hjälp. Nödraketer sköts upp och några män fick även order att sätta eld på trassel som dränkts med fotogen för att synas bättre i mörkret. Man hoppades därmed att dessa nödsignaler skulle kunna synas från land och att någon skulle komma till undsättning. Men då det tyvärr rådde sådant snöfall i området fick det inte den uppmärksamheten som de hade hoppats på. Nästa morgon fick därför två av besättningsmännen hoppa i livbåten för att ro iland och meddela rederiet vad som hänt, men även söka efter hjälp.
Tyvärr skulle det dröja nästan ett dygn till innan det kom något understöd till kaptenen och hans besättning. Klockan hade blivit 04.00 den 27:e februari då det äntligen kom några till dem. Det var en livräddningsbåt som dök upp först och drygt två timmar efter den även två bärgningsbåtar. De senare började direkt arbetet med att försöka pumpa bort vattnet från förrummet som var det område på fartyget som uppfattades vara mest akut. Arbetet fortsatte även den 28:e februari, men fick sedan avbrytas på grund av alldeles för grov sjö, och därför pausades räddningsförsöket tills vinden hade mojnat.
Dessvärre för att blåsten lugnade ner sig blev det istället tvärtom. Vinden och sjöhävningen tilltog alltmer och klockan 01:15 på morgonen den 29:e bestämde kaptenen att fartygets besättning skulle ta sig över till livräddningsbåten. Fartyget högg nu hårt mot grundet och även sjön gjorde sitt genom att vågorna sköljde över däcket gång på gång. Beslut togs därför att lämna haveriplatsen och ta sig till Oxelösund för att söka skydd.
På grund av både hög sjö och dimma ansågs det vara för farligt att ta sig tillbaka till fartyget även under de nästföljande dagarna. Inte förrän den 3:e mars tog man sig till platsen igen för att fortsätta räddningsarbetet. Men när de kom fram stod inte fartyget kvar på berget utan var spårlöst försvunnet och man insåg att det hade glidit av grundet och sjunkit till botten. Numera kan vi dykare åka dit och titta på det som finns kvar av Gustav Wasa. Vraket ligger på ett ungefärligt djup av 25 meter, vilket är helt perfekt för en dykare. Följ gärna med oss dit med Dk Aquatic någongång!
